Peace and Love '11

Publicerat: i Vardag


Bild tagen med pappas gamla digitalkamera Fujifilm Finepix F50

Det är rätt svårt att beskriva hur skönt det är att komma hem till en vattentoa, dusch, och eluttag för någon som inte varit utan det en vecka. Om man tar bort saknaden av vattentoa, dusch och eluttag så skulle jag inte ha något emot att sätta mailen på semestersvar en vecka till. (Jag har väldigt mycket inom företaget att göra just nu...)

Med över 50.000 sålda biljetter var Peace and Love rätt spårat och jag är helt ärligt väldigt glad att jag kan räkna alla alkoholhaltiga drycker jag druckit under veckan på mina två händer. Man kan ha roligt utan alkohol! Idag åkte vi från Borlänge vid 07.30 och då hade folk fortfarande inte slutat festa, utan satt där med sin sprit i röran som syns på bilden ovanför.

Jag har haft en fantastisk vecka där jag fått nya härliga bekantskaper och sett band som jag troligtvis aldrig skulle se annars.

De här banden hann vi se: Bob Dylan, Jimmy Eat World, Paolo Nutini, Ziggy Marley, Kings of Leon, Säkert!, Movits!, Veronica Maggio, Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray, Volbeat, Mando Diao, Petter, The Sounds, The Strokes, M.I.A., Journey, Håkan Hellström, 30 seconds to Mars, Timbuktu, Foreigner, Maskinen, Kapten Röd, Teddybears, Sahara Hotnights, Lykke Li och Jesse Jacksons tal.

---------------

Bäst på scen: 30 seconds to Mars - scennärvaron var fenomenal. Och då har jag bara hört tre låtar med bandet. Grymt också att de tog upp ett tiotal ur publiken på scen. Riktigt riktigt riktigt grymt!

Sämst på scen: Bob Dylan - möjligtvis ganska väntat, men besvikelsen grundar sig mycket i att man av någon anledning inte zoomade in (ej tillåtelse?) när man filmade till de stora skärmarna som visas jämte scenen under konserten, så man hade ingen aning om vem som ens var Bob Dylan. Och sedan kan man kanske inte förvänta sig så mycket av någon som är 70 år, men det var faktiskt riktigt kasst!

Roligast att se: Kings of Leon - inte bästa scennärvaro då de bara stod still, men grymt att se ett band man lyssnat på ett bra tag och troligtvis inte skulle fått chansen att se annars.

Bästa publik: Håkan Hellström - jag kände hur hela marken under mig rörde sig när publiken hopppade. Jag är absolut inget Håkan-fan, men det där var grymt!

Kommentarer













RSS 2.0