Min fina extramormor

Publicerat: i Vardag
 
För snart 24 år sedan hade jag turen att komma till världen på en adress i lilla byn Perstorp utanför Halmstad. Tack mamma och pappa för att ni köpte just det huset. För annars hade aldrig jag, eller ni, fått träffa vad som skulle komma att bli världens bästa extramormor.
 
På andra sidan om häcken bodde nämligen Elsa och hennes man. Så långt jag kan minnas har de alltid varit en del av min vardag. Elsa kom med adventsljus, satte en julstrumpa full av mitt favoritgodis på vår trappa varje julaftonsmorgon, firat varje födelsedag, suttit barnvakt och varit jultomte tills den dagen jag kom på henne. Men framförallt räddade Elsa min frukost de dagar mina föräldrar totalt missat att köpa hem digestivekex. Elsa hade alltid köpt hem en förpackning i reserv, som hon förvarade under ugnen. När en grinig fyraårig Ottilia knackade på i sin pyjamas visste Elsa direkt vad det gällde. Digestivekexen som fyraåringen doppade i en kaffe med mjölk var nämligen slut och någon annan frukost gick inte för sig.
 
För snart sex år sedan somnade Elsas man in ganska plöstligt och idag var det Elsas tur. Jag är tacksam för de 24 år jag fått spendera med Elsa, tacksam att ha fått träffa den mest ödmjuka människa jag känner. Tacksam för all glädje hon spridit genom alla år. Tacksam att jag fick möjligheten att tacka och säga hejdå. Tack för att du varit en del av att göra mig till den person jag är idag, Elsa. 

Kommentarer













RSS 2.0